Hur ska jag förklara?

Jag kom helt enkelt inte på en bra rubrik till det här inlägget, och det är för att det är så svårt att förklara med så få ord som en rubrik har. För detta jag ska berätta om nu är svårt att sammanställa på rätt sätt. Det tar helt enkelt en ganska stor plats i min vardag. Hjälp, vad sentimental jag blir nu..

Jag har testat på de flesta sporter som går att testa i en småstad som Ulricehamn; Friidrott, orientering, handboll, fotboll, dans, volleyboll.. Listan kan egentligen göras lång. Men det jag fastnade för var då badminton, den där mesiga sporten ni vet som man ofta skämtar om i filmer;)

Det var faktiskt på en orienteringstävling som jag mötte badminton för första gången, en kille som hette Christian (han spelar för övrigt fortfarande) hade med sig racket och bollar och vi spelade lite grann där på campingen. Jag tyckte det var fruktansvärt roligt och vi kollade sedan upp det här och det visade sig att sporten fanns i Ulricehamn. Två grupper fanns det, en nybörjargrupp och en för de som spelat längre. Detta var för nio år sedan, när jag gick i trean, och jag har verkligen varit fast sedan dess! I början var själva sporten det viktigaste, att försöka få över bollen över nätet så många gånger som möjligt. Sedan började man sjuan, min klass var för jäkla jobbig, och plötsligt var badmintonen en social säkerhet för mig, för där har jag alltid varit populär och varit omringad av massor med vänner. Sedan en säsong, för två år sedan var det, tävlade jag hur mycket som helst och det gick riktigt bra för en gångs skull, det fortsatte så in till nästa säsong men oturligt nog fick jag körtelfeber. De som har körtelfeber vet vad jag pratar om. I vilket fall kunde jag inte träna ordentligt på fyra månader, det sätter verkligen sina spår. Som tur var fick jag sedan chansen att få bli hjälptränare i en grupp, klubben har växt betydligt sedan jag började. Det var, och är, fruktansvärt kul att vara tränare och ledare! Jag har lärt mig väldigt mycket genom det, och numera har jag inte bara en grupp där jag är hjälptränare, utan jag är nu ordinare tränare i två olika grupper. För tillfället är det alltså själva ledandet som är det roligaste, och det har lett till många andra roliga saker:) Bland annat har jag åkt med på tävlingar som jag annars är för gammal för, jag gläds nu mer av de yngres glädje över vinster än vad jag gör över min egna, och för ett par veckor sedan var jag på en oförglömlig Ledarcamp!

Badmintonen har helt enkelt gett mig allt, från träning, till ansvar, till kärlek, till roliga upplevelser.. Jag har växt som människa, och hade jag inte haft sporten som stöd, speciellt i sjuan, vet jag inte hur jag hade mått idag. Det är hela helheten jag älskar, och flexibiliteten. Man kan gå till en träning och träna, vara social, och lära sig om ledarskap. För mig är det precis sådant som jag älskar och därför älskar jag sporten.



Det här får representera det sociala då:) Fanny och jag är det som står och ler;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0